Gyllene medelväg...

Igår när jag var på väg hem från jobbet och stod på Skytrainperrongen i Asok så hade jag två vitt skilda själar på var min sida om mig. På höger sida om mig stod en ytterst lättklädd kathoey (även benämnd shemale, ser ofta toksnygga ut med välsvarvade kroppar, men deras mörka röster och stora fötter är ett tecken på reträtt) med läderboots, troligtvis på väg till sin arbetsplats i något av de mer syndiga kvarteren i Bangkok. På min vänstra sida stod dess raka motsats, en muslimsk kvinna i heltäckande burka. Tanken som slog mig (förutom att jag helst skulle vilja haft en kamera och samtidigt lagt armarna om båda) var;
"hmm, en gyllene medelväg för dessa båda damer hade kanske varit bättre".

En helt naturlig tanke - för en svensk! Jag menar, finns det något annat folk som tänker så mycket i termer som medel, lagom, ganska, sådär mfl. På så sätt slipper ju svensken ta ställning och ingen, vare sig man själv eller någon annan, behöver eller tillåts sticka ut.
Redan från första skoldagen dresseras vi in i denna medelmåttiga sinnesvärld. Ändå från att vi skriver vårt första matteprov i första klass, tills vi slutar gymnasiet blir vi alltid bedömda hur väl vi ligger till utifrån snittet.
"Vad duktig du var Erik, du hade 49 poäng, 7 poäng över medel!"
Va fan, varför är det så fult att istället säga;
"Vad duktig du var Erik, du hade 49 poäng, näst bäst av alla."
eller
"Vad duktig du var Erik, du hade 49 poäng, försök läsa på lite mer nästa gång så kommer du få full pott."

Visst kan det vara jobbigt att få domen;
"ajdå Erik, dina 28 poäng är sämst av alla!"
Fast å andra sidan är det ju knappast bättre att få höra att man har 14 poäng under medel. Genom att göda våra barns sinnen med att ingen kan eller får vara bäst, på så sätt blir det ju per automatik minst lika tabulagt att vara sämre än någon annan.

Våga tala om problemet istället. Det är inte fult att vara bättre eller sämre än någon annan. I Sverige är det t o m fult att vara framgångsrik, om man inte är idrottare. (Är man dock som Patrik Sjöberg, arrogant och skrytsam, räcker det inte att vara duktig idrottare, man får inte vara nöjd över sig själv och skryta om ev. framgångar.)
Om man lyckas i affärer eller lyckas göra sig en slant på att driva ett företag, är inte det heller bra. Att den personen någon gång kanske tagit ett lån, satsat egna pengar, jobbat häcken av sig samt bidragit med arbetstillfällen, är givetvis helt ointressant för omgivningen.
Om man dessutom, gud förbjude, skulle gå från framgångsrik till misslyckad är det etter värre. Då gläds omgivningen, eftersom de minsann, innerst inne visste att "det där kommer ju aldrig att gå".

Men det är ju inte konstigt att vi tänker så. Vi är uppväxta i en miljö där medelmåttorna regerar. Helst ska man vara ganska bra på det mesta. Ha en lagom dyr bil. Ha ett lagom stort hus. Ha ett lagom bra jobb. Ha ganska bra ungar. O s v.

Det är synd att vi inte tillåter oss själva att lyckas/misslyckas. Uppmuntra istället varandra till att bli bättre! Och om man misslyckas - sluta stämpla den personen som oduglig och ge den chansen att komma igen. Tänk vilken välfärd och vilka öppna sinnen Sverige och svenskarna skulle ha med devisen:
"hellre en konkurs i baken för en idé man tror på, än att inte ha vågat testa vingarna för något man trodde på".