Jag hade en mardröm inatt. Drömmen bestod i att jag till frukosten fick se Mona Sahlin hålla ett segertal. När jag vaknade till senare, svettig och orolig, hade jag onda aningar - var drömmen ett förebud att dåliga nyheter var i antågande? Lyckligtvis slapp jag se ett segertal från Mona, Alliansen lyckades hålla stången och kommer fortsätta att regera. Men säg den glädje som varar för evigt - 5,7 % av Sveriges röstande har lagt sin röst på Sverigedemokraterna. Aldrig förr har jag skämts för att vara svensk som jag gör idag. Både CNN och BBC kablade ut Sverigedemokraternas framgång som andranyhet, vilket visar att omvärlden nu får en helt annan syn av pretto-Sverige (det var dock kul att se en gammal Gävle-vän på BBC. En leende Jörgen Engvall - vars prilla var väl i paritet med Glenn Strömbergs dito - zoomades in på Moderaternas valvaka).
Ursäkta språket, men hur FAN tänker dessa väljare? Jag hoppas att deras röst på SD är ett uttryck för missnöje med övriga partier, och inte en sympati med SD:s budskap. Okej, jag är inte överraskad att ett parti får många röster när man lyfter fram invandringspolitik som ett problem i allmänhet och (muslimska) invandrare som ett problem i synnerhet. Det är ju känt att människor bevisligen är så jäkla inskränkta och man har aldrig (velat?!) tagit del av andra kulturer eftersom deras världsbild är att bara det skån...nej, jag menar svenska är rätt. Men om man nu tar sin demokratiska rättighet på allvar och aktivt går och röstar, måste man väl helsike veta vad man röstar på. Det räcker ju att studera SD valprogram en minut för att inse att dess partiföreträdare ett en skock tomtar utan någon som helst verklighetsförankring. Att de dessutom skolkat från lågstadiets mattelektioner är tydligt då de uppenbarligen levererat valrörelsen mest ofinansierade budget - vilket säger en del då man varit i konkurrens med Vänsterpartiets program.
På tal om V... Vänsterpartiets partiprogram är lika verklighetsfrämmande som Harry Potter. Att V:s partiprogram är skrivna av dels rödvinskulturbroilers och dels jantelagsinspirerade kommunalpolitiker gör ju deras partiprogram helt orealistiskt. För mig är det helt obegripligt att nästan lika många röstar på V som på SD, men den stora skillnaden är ju att V:s väljare röstar på sitt parti utifrån en ideologisk ståndpunkt, till skillnad från SD:s väljare som har hatet och rädslan som grund för sin röst.
Hur kunde det då gå såhär? Är det inte frapperande märkligt att man inte lärt sig av historien. När Ny Demokrati lyckades bli tredje största parti i valet 1991, så fick man bra draghjälp av de övriga partierna. Då som nu, har ingen velat ta en debatt. Hur vore det om man nästa gång bjuder in till debatt som rör andra frågor än invandringspolitik. T o m en mindre begåvad själ skulle ju då se det orimliga i SD:s politik.
Nåväl, lyckligtvis får vi en fortsatt borgelig regering de kommande fyra åren. Sverige har valt en arbetslinje och sansade offentliga finanser framför bidragspolitik och statligt ägande av blödande bilfabrikanter. Att SD får en vågmästarroll kan enkelt motverkas genom att erbjuda Wetterstrand eller någon annan miljöpartist en ministerpost. Varför inte erbjuda Per Gahrton en post som infrastrukturminister? Han har ju bra koll på vägnätets rondeller och dess omgivningar. Kanske kan vi med Gahrton som minister se förslag som ölstånd vid rondeller? Bärgningsbilar med utskänkningstillstånd? Eller så kanske Gahrton utvidgar kraven för Sveriges lånegaranti till SAAB - utrusta alla 9-5:or med barskåp så att man slipper törsta ihjäl i väntan på bärgarn...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det som brukar kallas ”politisk korrekthet” är en tankens konformitet, där sinnets fria lek blir låst av ett på förhand bestämt program. I SVD angrips programmet från ett kristet perspektiv av Göran Skytte.
SvaraRaderaProgrammet ger samtidigt upphov till en annan konformitet, där allting ska vara ”politiskt inkorrekt” för att duga. Är det exempelvis nödvändigt att bara skriva negativa saker om muslimer för att räknas som ”politiskt inkorrekt”, vilket ju är en slags äretitel på nätet? Båda attityderna är utslag av en konformism och vittnar om osjälvständiga sinnen.
Sedan har vi känslorna. Att växa upp i det nya Sverige som är den äldre generationens "gåva" till oss har fått mig att utveckla en stark aversion mot sentimentalitet. Inte för att jag är känslokall, snarare tvärtom. Det är sentimentalisterna som framstår som känslokalla i mina ögon. Med sentimentalitet menar jag ett ytligt känslospel, som i en Hollywoodfilm. Filmmakarna där behärskar alla knep för att manipulera oss till olika emotionella tillstånd. Men även känslorna har sin djupdimension som överskrider alla sådana försök till manipulation i enighet med en mall. Det är skillnad mellan autentiska känslor och konformistisk sentimentalitet (av typen ”Vi gillar olika”).
Sentimentalisterna använder olika abstrakta och till intet förpliktande ord med en sentimental laddning som låter dem framställa sig själva som goda. De vill till exempel alltid vara förstående. Men de tenderar att driva förståelsen till sin absurda ytterlighet. Ett exempel, som var klart motbjudande i mina ögon, var när en journalist i Expressen skrev ett reportage om den 23-årige mannen som slog ihjäl en 78-årig kvinna i våras.
Så här skrev journalisten:
”Till slut vänder sig 23-åringen om och hans blick är svart av förtvivlan. Hans unga hustru försöker tränga sig fram, men polisen går emellan. Mannen som precis häktats på sannolika skäl misstänkt för grovt vållande till 78-åriga Ingers död får inte hålla i sitt nyfödda barn. ”
Här har vi ett kräk som har slagit ihjäl en gammal kvinna och journalisten lägger fram saken så att det verkar som att det är synd om nidingen. Det är en förvriden uppfattning av världen som får vissa journalister att förolämpa sina läsare med en uppochnedvänd moralism, där offret och offrets närmaste glöms bort, medan gärningsmannen får uppmärksamhet och möts med förståelse.
Jag tror att Marcus Birro är inne på en liknande linje. I Dalarnas Tidning skriver han om mordet på den 27-åriga kvinnan i Göteborg under titeln ”Nu är det nog med förortsromantik”Min förståelse har runnit ut.
Mitt hopp har det inte.
Vi måste se vårt eget land i vitögat.
Innan det är för sent.”
Tack för de orden, herr Birro. Det är modigt att säga det öppet och under eget namn, med tanke på det mörka ressentiment som döljer sig bakom de av godhet putsade maskerna som bärs av många av våra journalister och andra makthavare.