När kriget blev verkligt...

Efter drygt tre veckors "bloggsemester" kan jag inte undvika att skriva några ord om de senaste dagarnas händelseutveckling i the big mango. Ironiskt nog skulle avslutningen av den drygt tvåmånader långa ockupationen av Bangkoks centrala delar bli tillfället då striderna blev påtagliga för mig och övriga 90 % av Bangkokborna. Under eftermiddagen, efter att flera av rödskjortornas ledare gett upp kampen, bröt helvetet ut. Visst har det tidigare förekommit hårda strider med drygt 50-talet dödsoffer som följd, men det är först idag som helt okontrollerade gatustrider uppstått.
Militären sa sig vid middagstid ha läget under kontroll, men vi individer med IQ 100+ insåg tidigt att en upplöst demonstration högst troligtvis sätter känslorna i brand hos de hundratalet (tusental?!) beväpnade ligister som nu ser terror som sin enda utväg. Och vad hände? Nu, ca 8 timmar efter att namnkunniga rödskjorteledare som Dr. Weng och Jatuporn överlämnat sig, brinner det på ca 30 ställen runt om i Bangkok, affärer plundras, människor misshandlas, journalister hotas till livet m m.
Idag var dagen då många Bangkokbor verkligen fick känna på stridigheter på nära håll. Själv bevittnade jag när Channel 3:s station omringades och sattes i brand med spridda skottlossningar som rekvisita. Samtidigt sprängdes en transformatorstation som slog ut el- och mobilnät. Sagt och gjort, 15 minuter senare packades den rosa Hondan och vi hann med 5 minuters marginal ut från vår gata innan polisen spärrade av. Efter långa köer på Rama 9 kom vi till slut ut på motorvägen mot Pattaya och nu vilar vi ut på ett hotellrum. Även i Pattaya/Jomtien har utegångsförbud införts under kvällen, troligtvis en säkerhetsåtgärd för att kunna ringa in ev. missnöjesyttrare.

Men men, det finns ju värre saker än att slappa på en strand i några dagar, men eftersom man blivit till åren och därmed extra blödig, fäller man lätt en tår för alla drabbade i vårt älskade Bangkok.