onsdag 30 juni 2010

Sviterna av en fastighetskris

Efter 10 år i fastighetsbranschen är man väl att betrakta som lätt miljöskadad. För att spä på denna självuppfyllande profetia kommer här några ord om Bangkoks fastighetsmarknad. Att jag valt ett så spännande ämne för dagens inlägg kommer av att jag igår passerade ett ännu existerande monument från Bangkoks fastighetskris anno 1997.


Från att ha stått som ett sexvåningsbetongskelett rivs nu huset vid hörnet Sukhumvit rd/Sukhumvit soi 6. Kan det månne bli ett nytt hotell istället, läget är ju bra. Nära till såväl turiststråk, party och st(p)ökklubbar.

Att betrakta Bangkoks fastighetsmarknad väcker flera tankar. Den första tanken är; när kommer nästa prisras? Bangkok vimlar av nya, gigantiska byggnadsprojekt samtidigt som det är ett överflöd av såväl osålda som tomma lägenheter. Fastighetsmarknaden är totalt olik vår svenska dito. Marknaden utgörs av apartments eller condominiums. En apartment liknar vår hyresrätt, dock är prissättningen helt fri - ingen bruksvärdesprincip här inte. En condominium liknar vår bostadsrätt med fri prissättning. Den stora skillnaden är dock att i en condominium finns inget krav på bosättning och du kan höra ut den till vem och till vilket pris som helst. Nja, inte till vem som helst. I flera condominiums finns regler som exempelvis diskvalificerar indier, araber och i vissa fall kineser. Osmakligt och rasistiskt kan tyckas, men har man väl studerat jobbannonser i de stora dagstidningarna så härdas man kvickt. En typisk jobbannons innehåller nämligen i regel strikta kravspecifikationer. För ett assistent-/kundtjänst-/hotell-/sekreterarjobb söker man i regel damer, 22-30 år, fördelaktigt utseende och helst hyfsat engelskspråkiga.

Åter till fastighetsmarknaden. Varför rasar inte priserna om det finns ett överutbud? Min egen microanalys av detta är som följer:

1. De som köper condos gör det utifrån en långsiktig horisont. En prisuppgång på 5% över en tioårsperiod kan mycket väl anses vara bra, speciellt om man lyckats haft den uthyrd större delen av perioden. Glöm vårt Stockholmsbeteende där man köper för 2 Mkr och helt sonika förutsätter att lägenheten är värd 2,5 Mkr ett år senare, med den enkla devisen "vadå, priserna går ju alltid upp".

2. De som investerar pröjsar kontant. Även om prisbilden inte är i närheten av London, Hong Kong, New York och Stockholm så är det även stora pengar det handlar om. Ett genomsnittligt pris/kvm i delar som Sukhumvit varierar från 90-150 000 THB/kvm, översatt till svenska SEK, ca 22-35 000 SEK/kvm. Billigt kan tyckas, men hur många i västerlandet skulle kunna hosta upp detta kontant för en 3:a på 100 kvm...?
Om man inte köper sin condo i rent investeringssyfte utan för att verkligen bo i sin lägenhet lånefinansierar man givetvis. Dock kräver bankerna ofta kontantinsatser i storleksordningen 30-40 %...

3. Det kanske låter konstigt, men i en stad där allt går att köpa för pengar (politiker, göka, kröka, snorta mm mm) fattar man sig inte på marknadsekonomi. Allting har samma pris och finns det ingen efterfrågan är det inte självklart att man korrigerar prisbilden. Så även inom fastighetssektorn. Såsom spekulant på ett nytt hyreskontrakt har man erfarit bristen på förståelse för sambandet mellan utbud och efterfrågan. Exempelvis har en lägenhetsägare snarare velat höja hyresnivån eftersom lägenheten stått utan hyresgäst i fyra månader. Rimligtvis borde hyresnivån sänkas då den uppenbarligen varit för hög, men icke. Givetvis måste nivån höjas för att kompensera för tiden då lägenheten stått tom...
Min slutsats är att detta även påverkar den allmänna prisbilden. Eftersom marknaden rör sig så långsamt finns det inte ett spekulativt beteende som vi är vana vid från västerlandet. Köpa i januari och sälja ett år senare existerar inte på samma sätt.

4. Om Thailand vore beläget i Europa skulle man aktivt arbeta mot ett EU-medlemsskap. Pengaförsel över gränserna är man djupt rädd för, eller åtminstone för pengautförsel. Givetvis är utländskt kapital välkommet in i landet, dock inte det motsatta. Detta gör fastighetsmarknaden till ett troligt investeringsalternativ om du har pengar över. Givetvis kan ha dem kvar på banken, men kloka nog som thailändarna är så har de lärt sig att bankerna inte är att lita på. Till skillnad från västerlandets skattebetalare skulle nog aldrig Thailands skattebetalare lösa ut de inhemska bankerna när de spekulerat bort spar- och pensionskapital på pyramidspel á la Bernie Madoff...

måndag 28 juni 2010

Hur svårt kan det va´?

I världens största idrott som samlar miljoner och åter miljoner människor samman kan man inte komma till bukt med de mest elementära problemen.

Problem 1.
Var bollen inne? Att man inte lyckats fastslå om Geoff Hursts boll var över mållinjen eller inte är väl inte så konstigt, matchen spelades trots allt för 44 år sedan. Men att man 2010, inte har löst problematiken för domare att avgöra om en boll var över linjen eller ej är helt j-a otroligt. Hur svårt kan det vara. I en sport som ishockey har man måldomare som har kameror till hjälp. Regelverket är enkelt, om man inte till 100 procents säkerhet kan fastställa att pucken var inne (ex pga att en 195 cm lång målis ligger inne i buren och döljer pucken), då är det inte mål. Hur svårt kan det vara att erbjuda motsvarande teknik inom fotbollen? Man behöver ju inte ens ha separata måldomare, överlåt arbetet åt fjärdedomaren. I och för sig kräver det att flaxande coacher håller sig inom streckad linje, då det verkar vara fjärdedomarens huvudsakliga uppgift. Fjärdedomaren behöver ju inte direkt anstränga sig i övrigt, att bestämma tilläggstid och sköta byten bör inte inkräkta på måldomargörat.

Problem 2.
När skickliga fuskare i majoritet belönas med frisparkar, straffar och t o m utvisningar för motståndare istället för att bestraffas är det något fel. Även här skulle fjärdedomaren kunna spela en roll. Låt det göra möjligt för fjärdedomaren att påkalla huvuddomare och utdela rött kort för filmning. Samma sak skulle kunna gälla övriga sekvenser utanför spelet som skulle kunna rendera i rött kort. Visst, detta skulle kunna leda till fördröjning och många spelavbrott men bara under en kort period. Om spelare som utdelar efterslängar i mjugg och/eller filmar lever under hot om direkt utvisning och säg, 5-6 matchers avstängning - ja då skulle t o m de italienska klubbarnas ledning arbeta aktivt för att stävja detta otyg.

Som Linda Bengtzing skulle sagt; "se mig, hör mig, rör mig - hur svårt kan det va?"

onsdag 23 juni 2010

Bilköp

Då var det äntligen klart - eller i alla fall nästan. På fredag skall köpekontraktet skrivas under och då är man inte bara körkortsinnehavare, utan även automobilägare i kungadömet. Valet föll på en japansk fyrhjuling, en Honda Civic av årsmodell 2008. Jag vill betona ordet valet, då det knappast är vad jag drömde om att köpa. Men som tidigare nämnts är det i stort sett en omöjlighet att köpa en "drömbil" i Thailand pga den helt sjukt höga "lyxskatten". Exempelvis kostar den enklaste Volvon drygt 400 000 SEK och en 5 år gammal Beemer 318 går lätt på samma summa. Så fort en bil får epitet Sport höjs ribban enormt, ex kostar en Audi TT ca 3 gånger mer än i Sverige...

Civiken känns dock som ett adekvat val för oss expats som vill sola oss i Bangkokglansen. Honda är ju kända för fina motorer, något som Palmgren kan intyga såsom gammal Type R-innehavare. Givetvis kommer bilen med gentlemannafinesser såsom skinnsäten, parkeringssensor(parkeringssensorn behövs knappt då man vid varje parkeringstillfälle får hjälp av en vakt som med hjälp av armgester och visselpipa guidar en rätt i trånga parkeringsutrymmen), klimatanläggning, mobilhandsfree (nödvändigt då det är olagligt att prata i mobilen utan headset vid bilkörning. Det är dock lagligt att köra motorcykeltaxi och samtidigt prata i luren).

På tal om trafikregler så fick jag - för en facil bötessumma om 800 Bath - lära mig att det ibland är olagligt att köra mot grönt. Å andra sidan kan det vara okej att köra mot rött, så till vida att du håller dig i rätt fil. Känns som det med tiden kommer skrivas ut fler böteslappar till en stackars logikfascistisk östgöte.


På japanska bilar kallas sportpaketen Mugen, hemma kallar vi det som bekant Linghemshottad.



I Sverige finns modellen som elhybrid, såna miljömässiga töntigheter finns inte på den thailändska marknaden. Hastighetsmätaren är digital, vilket ger underbara flashbacks av en annan japansk skönhet - min underbara Suzuki SV1000, nu i händerna på en fiskarson från Götet.
Eftersom bilen inte skall betalas förrän tidigast till helgen, håller jag tummarna för en devalvering av bathen.

måndag 21 juni 2010

Jambulani stjälper de stora...

Har inte elitutövarna inom fotbollen gått från män till mesar? Det yttersta exemplet på detta måste vara deras klagosång över den officiella boll som används under VM - Jambulani. Höga protester har hörts från såväl fransoser, italienare, spanjorer och för några dagar sedan ondgjorde sig Fabio Capello över Jambulanis egenskaper, ja, eller snarare brist på egenskaper.

Den observante kanske noterar att det är de lag som underpresterat hittills som klagat mest, en slump eller en idiots försvarstal? Är det inte fantastiskt att spelare som tränar i snitt 4 timmar om dagen, 365 dagar om året, inte kan hantera en ny boll?! Hur svårt kan det vara? Dessutom, är det inte lika för alla spelare, oavsett om man är amatörspelare på Nya Zeeland eller om man är överbetald nickskarvare i Premier Leaugue?

Jag tänker tillbaka på min egna, något förkortade "fotbollskarriär". Tänk om Lasse Almén (R.I.P) i den obligatoriska matchrapporten till Östgöta Correspondenten, skyllde Västra Hargs förlust mot Ödeshög, på att bollen var konstig. Själv fick man vara nöjd med om bollen i huvudsak innehöll luft och inte vatten. Och, vi tränade inte 4 timmar om dagen, snarare 3 timmar i veckan vilket inkluderade på munhuggning, korvätning och de senaste historierna från helgens partaj i Kulladal eller Ekliden.

Men som man alltid sagt, bollen är rund...

torsdag 17 juni 2010

Dags att bli politisk!

Inför stundande riksdagsval kan jag inte låta bli att publicera en smått ironisk men ack så talande text om den svenska retoriken kring skattesänkningar och jante. Jag sänder ett tack till en svensk bekantskap i Bangkok för text.

Fördelningspolitik ala Sverige
10 glada personer går ut för att äta middag tillsammans. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
- De första fyra (de fattigaste) betalar ingenting
- Den 5:e betalar 10 kr
- Den 6:e betalar 30 kr
- Den 7:e 70 kr
- Den 8:e 120 kr
- Den 9:e 180 kr
- Den 10:e personen (den rikaste) betalar 590 kr

De 10 personerna äter middag på restaurangen varje dag och är nöjda med uppgörelsen om 1000 kr. En dag säger restaurangägaren:
– "Ni är trogna kunder så jag lämnar 200 kr rabatt på era middagar i fortsättningen".

En middag för 10 personer kostar nu endast 800 kr och det är nu det händer grejer. Man vill fortfarande betala middagen såsom skatter betalas.
De första 4 påverkas inte. De får fortsätta äta gratis. Men hur ska de andra 6 göra? Hur ska de dela upp rabatten på 200 kr så att alla får sin del? De inser att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Drar de bort beloppet från varje persons andel får den 5:e och 6:e personen betalt för att äta.

Restaurangägaren föreslår att i rättvisans namn är det bättre att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknar ut de belopp varje person skall betala. Resultatet blir att även den 5:e personen får äta gratis.
Den 6:e får betala 20 kr, den 7:e betalar 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalar 520 kr istället för tidigare 590 kr.

Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis. Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat...
– Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:
– Men han sparar 70 kr!

– Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.

– Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20? De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.

– Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.
– Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!

De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.

Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt, tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt: Det fattas 520 Kr...

måndag 14 juni 2010

Seden dit man kommer...

Då vi flera kvällar i rad hängt på Australian Bar i syfte att stilla vår VM-hunger börjar man känna sig mer och mer som en riktig Oz. Alla vet ju att australiensare antingen är aborginer eller Mike Dundee-profiler. Därför bestod gårdagens maträtt av en rätt signerad den senare; Krokodil i curry!
Och håll i er nu, krokodilrätten var bland det bättre jag ätit 2010 - mycket gott. Just krokodilen påminner om kyckling i konsistensen, dock något fetare.


Klassiska australiensiska råvaror med en touch av Thailand...

Ett mysterium mindre

Ännu en helg avklarad och förutom en del biltittande (ja, nu har jag nog bestämt mig, nu inväntar jag bara att Anders Borg stödköper SEK de kommande dagarna) blev det mest sport. Dock inte i form av självutövande, utan snarare soffliggarläge under Canadas GP (ett helt fantastiskt lopp) samt VM-fotboll på Australian Bar på soi 11.

På tal om VM-fotboll, please FIFA - förbjud dessa j-a Vevezuelas. Förutom att man blir döv av att höra detta (o)ljud så förtar det mycket av känslan då publikens övriga sorl försvinner i oväsendet. Publiksorlet är ju annars en viktig del i sammanhanget då det kan hetsa såväl övrig publik som spelare på plan.

BTW, mellan två matcher så bjöd Australian bar på liveband och deras musik fick en mängd människor att svänga de lurviga. Det var då undertecknad fick en uppenbarelse och äntligen löste VVTIFLIA-mysteriet. En ledtråd till vilket mysterium som avses kan fås genom dess internationella benämning, WWGDGLIA.